Publicerad: 13 mars 2014

Utredningen om kommunaliseringen ett misslyckande

Regeringens utredning om kommunaliseringen av skolan ger inget vetenskapligt stöd för idéer om att skolan ska förstatligas. Ändå är det den bilden som nu förmedlas. Det är uppenbart att mina farhågor – som jag luftade offentligt innan utredningen lades fram – var berättigade. Resultatet är en ovetenskaplig och partisk utredning.

Utredningen kan ändå ha ett värde, bara vi lägger slutsatserna åt sidan. Lewin visar bland annat att implementeringen av kommunaliseringen lämnade mycket i övrigt att önska. Av det finns att lära, både nu och inför framtida reformer. Även genomgången av granskningssamhället kan vara värdefull läsning för alla som vill utveckla skolan. Här pekar utredningen bland annat på att statens nitiska "inspektioner" kan ses som problematiska.

Tyvärr överskuggas konstruktiva inslag av betydande brister. Flera med mig i utredningens referensgrupp försökte upprepade gånger påtala brister i innehållet. Eftersom det nu står klart att utredaren Leif Lewin inte tagit intryck av synpunkterna, står jag fast vid min kritik. Den kan sammanfattas i två punkter:

1. Den bredare bilden är bortlyft från slutsatserna

Utredningen ger inte täckning för de slutsatser som dras om att kommunaliseringen i sig orsakat centrala problem som skolan har. Likväl är det slutsatserna som sprids och sedan etableras som en sanning.

I faktadelen finns intressanta diskussioner som pekar på olika förklaringar till skolans utveckling de senaste 25 åren. Detta nyanserade resonemang saknas dock helt i slutsatserna.

Elevernas resultat är ett tydligt exempel. I faktadelen pekar utredaren på att det är flera faktorer som påverkar skolans resultat och likvärdighet, bland annat övergången till mål- och resultatstyrning. Detta nämns dock inte i slutsatserna. Här hävdas kort och gott att ”kommunaliseringen försämrade studieresultaten och likvärdigheten”.

Detsamma gäller lärarnas och rektorernas arbetsuppgifter. I faktadelen konstateras att det främst är övergången till mål- och resultatstyrning som bidragit till ökade arbetsuppgifter. Hur utredaren landar i slutsatsen att ”Kommunaliseringen medförde att rektorer och lärare fick utökade arbetsuppgifter” är en gåta.

Sammanfattningsvis använder utredaren begreppet ”kommunaliseringen” på ett slarvigt sätt. Reformen innebar en decentralisering av beslut till kommunerna så att de blev helt ansvariga för skolans finansiering samt lärarnas löner och anställningsvillkor. Men i utredningens slutsatser används ”kommunaliseringen” som ett samlingsbegrepp för allt som skett och fortfarande sker i skolan. Då blir det svepande, förenklat och missvisande.

Att kategoriskt härleda skolans utveckling som ett resultat av decentraliseringen av skolan, ifrågasätts av andra forskare. Enligt Erik Lakomaa, ekonomie doktor och forskare vid Handelshögskolan i Stockholm, kan man inte säga något säkert alls om vilka effekter just kommunaliseringen haft. I sin doktorsavhandling redogör han för svårigheten att isolera effekterna av kommunernas utökade ansvar från alla andra (ett 50-tal) skolreformer som genomförts sedan dess. Denna åsikt delas av forskare som i Lewins egen utredning står bakom bilagan om ”Skolans kommunalisering och de professionellas frirum”. De kritiserar att deras empiriska förklaringsmodell i bilagan förenklats i slutsatserna till att kommunaliseringen är den enda orsaken till sämre resultat.

2. Val av tidsserier och avgränsning visar inte påstådda orsakssamband

Det är ett stort problem att utredningen inte gör korrekta analyser av tidsserier eller avgränsningar. Utredaren skriver själv att det är viktigt att titta på tiden före 1990 då kommunaliseringen genomfördes för att kunna dra rimliga slutsatser av reformen. Ändå undviker han att göra det i någon större utsträckning.

Till exempel nämns inte alls det faktum att svenska elever presterade dåliga resultat i matematik även i de internationella jämförelser som genomfördes 1964 och 1980. Nedgången i läsförstelse redan under 1980-talet nämns bara i förbifarten. Det samma gäller det faktum att lärarlönerna sjönk när staten hade ansvaret, alltså redan innan decentraliseringsreformen. Det tas ingen hänsyn till detta i slutsatserna.

Jag noterar också att utredaren inte använder sig särskilt mycket av statistiskt jämförelsematerial på skolans område trots att utredarens uppdrag enligt direktiven var att ”i första hand genomföra en kvantitativ analys där eventuella kausala effekter identifieras och redogörs för”.

Avslutningsvis kan jag konstatetera att det är illa att utredningens slutsatser är onyanserade. Men det riktigt stora problemet är att de citeras vitt och brett och okritiskt tas som sanningar av många, även en del medier. Så skapas bilden av att skolan behöver ”förstatligas”. Men det finns inget vetenskapligt stöd för att skolan skulle bli bättre om det sker.

Däremot finns det gott om forskning som visar att lärarnas kompetens och arbetssätt är avgörande för hur det går för eleverna. Vi behöver utveckla undervisningen – och det kan vi göra nu inom den organisation vi har, med kommunala och fristående skolor.

Även OECD bekräftar att huvudmannaskapet är en ickefråga för elevresultaten. De står bakom både PISA-mätningarna och den rådgivning i frågan som den svenska regeringen nyligen efterfrågat. För detta krävs en professionell styrning och ledning.

SKL har tagit initiativet till att bjuda in staten till regelbundna samtal om läget i skolan. En gemensam bild och ett ökat samarbete med staten ger oss som är ansvariga för skolan bättre möjligheter till ett långsiktigt och strategiskt utvecklingsarbete.

Per-Arne Andersson
Avdelningschef, SKL


Debattartikeln har publicerats i Dagens Samhälle, 2014-03-13.

Hjälpte informationen på sidan dig?


User information

Tack för att du hjälper oss!

Sidfot